Saker och ting kan så hända fort, snabbare än man hinner blinka.

Förra fredagen var jag i stallet och red och skötte om min fina medryttarhäst. Han var så mjuk och följsam och det hade aldrig gått så bra att rida honom som det gjorde då, han var som smör och jag var så lycklig efter ridpasset. Efteråt fick han extra mycket morötter och när jag stod där i stallgången med den söta lilla mulen trevandes i mina handflator tänkte jag på hur glad jag var att jag hittat en så fin vän, hur mycket jag fastnat för honom trots att vi inte känt varandra speciellt länge, vi hade precis börjat finna varandra och det kändes så fint.

 

Inte ens ett dygn senare så finns han inte längre. På lördag kväll fick jag beskedet att han skadat sig i hagen så illa att hans liv inte gick att rädda. Det kändes som att hjärtat stod över några slag, sedan kom smärtan som en pil genom bröstet.

Det gör så ont att tänka på hur mycket han fick lida och att hans liv fick sluta på ett sådant onödigt sätt. Jag lider något kolossalt med ägaren, hans smärta kan jag inte ens föreställa mig, speciellt då jag vet hur mycket den här hästen betydde för honom. Djur lämnar avtryck och betyder så mycket, de blir våra bästa vänner och det är svårt när de plötsligt försvinner. Man ska ta vara på tiden och aldrig ta någonting för givet.

 

Fina, fina vän. Jag hoppas att du har det bra i hästhimlen ♥