Hela den här veckan har jag känt mig så seg träningsmässigt, att benhinnorna kändes av lite efter det att jag sprang milen förra veckan har väl gjort sitt till också. Har visserligen hållt igång med långa promenader på minst en timme varje dag och två ridpass, men den där pulshöjande träningen med svetten som rinner har uteblivit. Idag fick jag i alla fall äntligen arslet ur och sprang en en sväng på ca fem kilometer. Det var jobbigt och i de värsta uppförsbackarna kände jag mig nästan spyfärdig, men skam den som ger sig. I helgen tänkte jag eventuellt dra med mig Jens på milen, om benhinnorna håller sig i styr vill säga.

Igårmorse upptäckte jag att vår fönsterruta i vardagsrummet var krossad, jag var inte hemma när det hände men jag antar att katterna lekt huliganer, hoppat upp i fönstret i hög fart och stött emot en av blomkrukorna som i sin tur tryckt in fönstret. Som tur är verkar de inte ha skadat sig mer än att Asta har ett litet sår på nosen, de hade ju kunnat skurit upp sig riktigt illa för det var glassplitter runt hela fönstret, usch! Glasmästaren kommer hit om ett litet tag och fixar.

 

Har lyckats gjort en fin lagning tycker jag... Pappskivorna täcker precis hela hålet så det är ganska stort.

Kom för ett tag sedan hem från stallet. Red Vito ikväll och det gick så bra! Han är lite svår att nå fram till och går helst runt i sin egna lilla bubbla (jag känner att vi passar tillsammans, vi är så likasinnade), men ikväll klickade vi till hundra procent och han var så himla fin formmässigt, åh vad roligt det är när det går bra!

 

 

Jag har precis kollat på förra veckans avsnitt av Kalla Fakta där de visade upp hemska djurförhållandena på Parken Zoo i Eskilstuna. Där utrotningshotade djur svälter till döds eller avlivas och läggs på hög i en frysbox, enbart av den anledning att det inte finns plats för dem på djurparken längre.

 

 

Jag älskar djur så himla mycket, de får mig att må bra och jag skulle inte kunna vara utan dem. Jag tycker att vi människor har som plikt att se till att djur i vår ägo har det bra och blir behandlade på ett värdigt sätt. De kan inte med ord säga "Stop så här vill jag inte ha det", de har inte valt att vara "ägda" av oss och de kan inte ändra på situationen.

 

Efter att programmet om Parken Zoo visats förra veckan kunde man läsa de arga kommentarerna på Facebook, bloggar och andra sociala medier om hur fruktansvärt det var, att personalen som utsätter djuren för detta borde behandlas på samma sätt för att få se hur det känns. Jag håller med om att det är vidrigt, jag får en klump i magen när jag ser sådana här program och vill helst blunda. Dock är ju tyvärr verkligheten så att Parken Zoo i Eskilstuna inte är det enda stället på denna jord som missköter sina djur, dessvärre har nog dessa djur det "bra" i förhållande till många andra, vilket är skrämmande.

 

Något jag har funderat väldigt mycket på under den senaste tiden är det här med slaktindustrin, den är ganska bisarr om man tänker efter. Jag äter kött och visst det är gott, men när jag väl sitter där med en köttbit framför mig på tallriken så kan jag ibland bli fruktansvärt äcklad. Jag börjar se djuret framför mig som det en gång varit, hur det blir uppfött och får leva sitt liv i trånga stallar, bli matad för att bli så fet som möjligt (=mycket kött), sedan bli transporterad en lång sträcka för att bli slaktad, vilket inte alltid (faktiskt ganska sällen när det gäller massproduktion) går till på humana sätt, jag ser blod och inälvor och kroppar som hängs upp på rullande band. Det är vidrigt! Min tanke är att i framtiden enbart äta kött från lokalproducerande bönder, där jag vet att djuren haft ett bra och värdigt liv. Viltjakt slår jag också ett slag för (jag ska tvinga Jens att ta jaktlicens så att han kan fixa kött till oss, mitt klena psyke skulle inte fixa att göra det själv), där har djuren levt i frihet och haft det bra tills det är dax att trilla av pinn och då går det förhoppningsvis fort och smärtfritt till väga också.

 

Imorse klev jag upp vid sju och åkte till stallet för en morgontur i solen på min medryttarhäst, världens bästa sätt att starta dagen på!

 

 

Det som är bra med att vara gräsänkling under veckorna är att jag kan låna (sno) Jens Zipperall. Här matchat med de gossigaste tofflorna. Sture är förresten sjukt rädd för dessa tofflor och flyr i vild panik så fort jag kommer i närheten av honom när jag har dem på mig, jag förstår honom, de ser väldigt skräckinjagande ut...

Idag har jag varit med på en liten klubbtävling på ridskolan som jag rider på. En liten pluttbana på 60 cm med okomplicerade vägar, men det var så himla, himla roligt!

 

Jag hade en häst som heter Casper, min favorit! Välutbildad men ingen häst man bara "sitter på", pigg och tycker att det är roligt att jobba, men man får inte ligga på för mycket med knäna för då blir han arg som en varg och vill inte samarbeta. Men jag lyckades hålla honom på gott humör och det kändes överlag väldigt bra och följsamt. Jag kom lite för nära sista hindret men det löste sig ändå. Vi blev felfria och fick rosett dessutom, happy day! Många kom fram efteråt och gav mig beröm också vilket är så himla roligt att höra!

 

Jens var med som hästskötare/fotograf. Dock lyckades han inte få till några bilder under själva hoppningen pågrund av dåligt ljus, och blixt hör inte riktigt hemma i ett ridhus om man inte vet hur hästarna reagerar. Han filmade däremot vilket nästan är roligare för då ser man hur man rider och vad som är bra och vad man behöver jobba mer på. De är dock också av dålig kvalité pågrund av ljuset och dessutom upp och ner och jag vet inte hur man rättar till, kanske lägger upp om jag lyckas fixa till dem.

 

Idag gjorde jag det, joggade/sprang en mil. Mitt första delmål som jag satte upp när jag började träna efter uppehållet, det som jag egentligen skulle gjort för flera veckor sedan men som benhinneinflammation och förkylning sköt upp. Nu har jag i alla fall gjort det och jag sitter och njuter av endorfinerna som har lämnat ett behagligt lyckorus i mig.

 

Sist jag sprang samma sträcka var i våras, vad jag minns av det var att det var hundra gånger jobbigare även fast jag hamnade på ungefär samma tid. Nu gick det så enkelt, visserligen var de två sista kilometerna tunga, det kändes som att mina ben var fastspända i gummiband och jag kom knappt någonstans, men det fanns inte på kartan att ge upp.

Jag känner att flåset blivit bättre än tidigare, men den största förändringen är mitt psyke. Tidigare gav jag upp om det blev för jobbigt, "nej nu skiter jag i det här, jag kommer ändå aldrig orka, det går inte, det går VERKLIGEN inte", nu är det mer "nu kör jag, nu fixar jag det här och ja det blir jobbigt men om det inte är det så kommer jag inte bli bättre heller".

 

Jag tog det väldigt lugnt eftersom det var första gången och klockan stannade på en timme och tio minuter. Jag ska försöka få ner den till en timme till att börja med.

I början var det svårt att verkligen jogga, på senaste tiden har jag sprungit korta sträckor men med en högre hastighet och vant mig med att ta ut stegen mer. Nu kändes det lite ovant att gå tillbaka till ett saktare tempo, men jag ville verkligen klara hela passet utan att gå och då är det bättre att vänja sig vid sträckan i ett lugnt tempo innan man höjer intensiteten. På vissa korta sträckor kunde jag dock inte låta bli att öka språnget, det är ju så roligt när man orkar ta i.

 

 

Regnet smattrar på rutan och det blåser oktobervindar för fulla muggar utomhus, det gör ingenting för jag är glad och endorfinhög.

Jag börjar inte jobba förän halv elva idag så jag tog tillfället i akt att träna på morgonen istället för på kvällen. En liten nätt joggingrunda i regent fick starta dagen, skönt!

Jag kanske är konstig men jag älskar att vara ute och träna i oväder, det är så frisk och härlig luft och så känner man sig inte lika svettig, dessutom är det så skönt att komma in igen och ställa sig i en varm dusch när man är lite frysen och ruggig.

 

Nu sitter jag och äter frukost i lugn och ro och sedan ska jag åka iväg och arbeta av även denna dag.

 

Jag har varit lite småkrasslig hela den här veckan, med ont i halsen, snorig näsa och feberkänningar. Inte så farligt att jag inte kunnat jobba, men ändå tillräckligt för att inte vilja träna (vilket suger eftersom jag kom igång så bra förra veckan). I måndags tog jag en promenad, tisdag och onsdag red jag, idag tog jag en promenad igen. När jag kom hem så kände jag dock att musklerna längtade efter att ta i åtminstone litegrann. Jag körde ett turbopass för mage och rygg.

Situps 3 gånger 30.

Plankan 3 gånger 1 min.

Rygglyft 3 gånger 30.

Med några sekunders vila mellan varje set.

 

Det tog exakt 12 minuter. Självklart inget jobbigt pass i sig, men ändå tillräckligt för att aktivera musklerna. Glöm aldrig, lite träning är bättre än ingen. Turbopass är ju strålande de dagar man verkligen inte hinner träna ordentligt, jag ska verkligen försöka göra det oftare.

Tillbaka i huvudstaden igen, det känns bra, trodde att det skulle bli jobbigt efter en hel vecka i lugnlunket men så blev det inte, man vänjer sig snabbt. Måndag och tisdag har flytit på med jobb och det kommer nog att bli en hel del resten av veckan också. Kul att vara tillbaka på kontoret, extra kul att jag jobbar ilag med en supertrevlig hästtjej. Hon har sina hästar i ett stall i närheten av där min medryttarhäst står, kanske vi kan rida tillsammans någon gång.

 

På tal om medryttarhäst så har jag ikväll tagit en tur på pärlan, det var kolmörkt och blåste, men det gjorde ingenting, jag märkte det inte ens för det var så roligt! Hon är så duktig och jag kommer nog att lära mig en hel del av damen i fråga.

Ridningen gick hur som helst väldigt bra, jag håller fortfarande på att lära känna henne och det går bättre och bättre för varje gång. Jag känner mig väldigt trygg på och det är sällan hon hoppar till för saker. Idag mötte vi dock en mordhotande liten minigran vid vägkanten, den var lite läskig, inte på något panikartat sätt utan mer "hmmm vad gör du där, granjävel?! Dig litar jag inte på! Bäst att jag stannar och flåsar litegrann, det kanske skrämmer iväg dig. Vi kan väl gå förbi då, försiktigt och på så långt avstånd som möjligt, mmm. Aha okey, du tänkte visst inte hoppa på mig och mörda mig med dina arma små rötter, nehe okey jag slappnar väl av och fortsätter då".

Ikväll var en vacker kväll. Imorn åker vi tillbaka till Stockholm efter en fantastik vecka.

Nu började det precis regna/hagla och blåsa iskalla stormvindar också. Nu åker vi hem tycker jag...

 

I skrivande stund sitter jag på en lite gräsplätt vid en fridfull älv. Jens fiskar, jag lapar sol och dricker kaffe, om man hade plockat bort mobiltelefonen i min hand hade det känts väldigt vildmarksaktigt, jag ska snart lägga undan den och njuta en stund, pausa klockan och bara ta några djupa andetag.

 

Fast nu gick solen i moln, jävla skit!

 

Som jag tidigare skrev så har jag haft problem med mina benhinnor. Nu har jag vilat från löpning ett tag och satsat på annan träning tills dom blir bra igen. Den här veckan när vi varit här i Vemdalen har jag börjat jogga lite försiktigt, bara korta sträckor på 2,5-3 kilometer och jag har inte känt mer än lite svaga spänningar i benen. Idag stack jag och Jens ut på en tur i motionsspåret här vid Skalet där längdspåren går på vintrarna. Underlaget var väldig mjukt och bra med gräs och mossa så jag vågade mig på femkilometersrundan, det är en början i alla fall och det känns skönt att kunna springa igen utan att få ont. Vi tog det väldigt lugnt och sprang på ungefär 35 minuter, det känns vettigt att ta det försiktigt i början och låta benen vänja sig succesivt så att inte inflammationen kommer tillbaka.

Är det kanelbullens dag så är det, vore ju ohyfsat att rucka på högtiderna.

Vi gjorde ju som sagt Gulaschsoppa igår, en fuskvariant med köttfärs istället för köttbitar, men jag tycker faktiskt att det är godare än originalet.

 

Fräs en gul lök, en pressad vitlöksklyfta och två paprikor (i valfri färg men finast blir om man har två olika färger) i lite smör.

Tillsätt cirka en liter vatten, en burk krossade tomater och två köttbuljongtärningar.

Skala och skär cirka fem potatisar i bitar, lägg i soppan. 

Tillsätt lite tomatpuré och en tesked kummin.

Koka upp och låt sedan puttra i 20-30 minuter.

Bryn 400 g köttfärs med en pressad vitlökklyfta under tiden, krydda efter smak, vi använde salt, peppar, kummin, paprikapulver och lite cayennepeppar.

När soppan puttrat färdigt, häll i köttfärsen och krydda med salt, peppar och lite Sambal Oelek.

Servera med en klick Crème Fraiche/Gräddfil.

Mumma!

 

 

 

 

 Livet är väldigt skönt och avkopplande här i fjällvärlden. Idag har vi tränat, fiskat, ätit sjukt god gulaschsoppa och bakat en kladdkaka med Stevia i istället för socker, spännande att se hur det smakar.

 

Imorse vaknade jag av att katterna väsnades, de sprang och härjade, vilket inte brukar vara något konstigt i sig (deras hobby är att väcka matte, helst när hon ska upp tidigt och jobba) men någonting kändes ändå inte helt som det skulle. Jag sätter mig halvvägs upp, ser att Asta sitter på helspänn och jag hör ett väsande ljud från köket, tror att Sture satt i halsen och håller på att kvävas så jag kastar mig upp i panik och springer ut i köket. Där sitter han med någonting stort och svart i munnen, det tar några sömndruckna sekunder för mig att inse att det är en mus han lyckats fånga. Och det väsande ljudet var egentligen "skräckinjagande" morrningar som han pressade fram för att skrämma bort inkräktare till hans byte. Att lilla mesiga Sture skulle våga döda någonting annat än flugor (vilket han sällan gör för att han är alldeles för långsam) trodde jag inte, men tydligen, och det är ju bra om dom rensar upp lite bland mössen här i stugan.