Idag gjorde jag det, joggade/sprang en mil. Mitt första delmål som jag satte upp när jag började träna efter uppehållet, det som jag egentligen skulle gjort för flera veckor sedan men som benhinneinflammation och förkylning sköt upp. Nu har jag i alla fall gjort det och jag sitter och njuter av endorfinerna som har lämnat ett behagligt lyckorus i mig.

 

Sist jag sprang samma sträcka var i våras, vad jag minns av det var att det var hundra gånger jobbigare även fast jag hamnade på ungefär samma tid. Nu gick det så enkelt, visserligen var de två sista kilometerna tunga, det kändes som att mina ben var fastspända i gummiband och jag kom knappt någonstans, men det fanns inte på kartan att ge upp.

Jag känner att flåset blivit bättre än tidigare, men den största förändringen är mitt psyke. Tidigare gav jag upp om det blev för jobbigt, "nej nu skiter jag i det här, jag kommer ändå aldrig orka, det går inte, det går VERKLIGEN inte", nu är det mer "nu kör jag, nu fixar jag det här och ja det blir jobbigt men om det inte är det så kommer jag inte bli bättre heller".

 

Jag tog det väldigt lugnt eftersom det var första gången och klockan stannade på en timme och tio minuter. Jag ska försöka få ner den till en timme till att börja med.

I början var det svårt att verkligen jogga, på senaste tiden har jag sprungit korta sträckor men med en högre hastighet och vant mig med att ta ut stegen mer. Nu kändes det lite ovant att gå tillbaka till ett saktare tempo, men jag ville verkligen klara hela passet utan att gå och då är det bättre att vänja sig vid sträckan i ett lugnt tempo innan man höjer intensiteten. På vissa korta sträckor kunde jag dock inte låta bli att öka språnget, det är ju så roligt när man orkar ta i.