Ikväll lagade jag en helt fantatiskt krämig kycklingrätt.
Receptet följer så här:

Cashewkyckling med spenat 2 portioner
2 kycklingfiléer
Salt och peppar
Ca 1 dl cashewnötter
2 vitlöksklyftor
2 krm spiskummin
2 krm gurkmeja
Ca 2 kryddmått sambal oelek
1 dl grädde
1 dl creme fraiche
Babyspenat

Skär kycklingfiléerna i bitar och bryn i stekpanna tills de är färdigstekta. Hacka nötterna och pressa vitlök och häll i stekpannan.
Tillsätt kryddor, grädde och creme fraiche och koka upp i cirka fem minuter. Salta peppra och häll i babyspenaten.

Som alltid när jag lagar mat följer jag aldrig recept till punkt och pricka, det här hittade jag i nyaste numret av GI & Hälsa men receptet ovan är min version av det, jag tycker att det helt enkelt är roligare att experimentera. I originalreceptet skulle det till exempel vara kokosflingor i, säkert gott men jag hade inte det hemma. Istället för creme fraiche skulle det bara vara grädde (2 dl) men jag gillar att ha creme fraiche i, det blir lite syrligare. Sambal oeleken stod heller inte med men det passar i de flesta kryddiga rätter för att få det lite hetare.

Ikväll tog jag mig en liten joggingtur, första gången på några veckor. Någonstans där i slutet på april hade jag kommit igång riktigt bra och kunde springa en mil lekande lätt, men sen drabbades jag av en elak förkylning och när den äntligen flygit sin kos var motivationen som bortblåst. Jag har känt mig trött och orkeslös och bara tanken på att träna har gjort mig illamående, konstigt eftersom jag innerst inne vet hur bra den får mig att må.

Men ikväll tog jag alltså tjuren i hornen, det var brutalt som första löparrundan efter ett längre uppehåll alltid är.
Även om det var en löjligt kort runda på knappt fyra kilometer höll jag flera gånger på att ge upp, men skam den som ger sig, jag knatade mig runt med blytunga ben och dunkande huvudvärk (tror jag har någon form utav ansträningsmigrän?). Att jag inte ätit något sedan lunch och inte hade någon musik i öronen gjorde väl sitt till också antar jag. Att äta någonting lätt en stund innan träning är faktiskt viktigare än man kanske tror, att träna på fastande mage bryter snarare ner kroppen än att bygga upp den.

Nu är isen bruten, det är ju som sagt alltid jobbigast första gången. Nu ska jag försöka se till att hålla det här och åtminstone springa någon dag i veckan.

Kolla in videoklippet nedan, det är klockrent!


Alla kan träna!

Helgen har spenderats uppe i hälsingeskogarna, det var fint att få andas lite frisk luft. Mest har vi tagit det lugnt och bara varit. En liten björnsafari hann vi med igår också tillsammans med Lina och Viktor, såg dock inte till någon brun lufsare utan bara tre betande älgar.

Hemresan tidigare idag var dramatisk. Först blir Asta dålig i magen och släpper av en rejäl rackabajsare i kattburen, det som återstod av resan var inte allt för väldoftande. När jag sedan hade släppt av Jens på Arlanda och påbörjat bilfärden hem började bromsarna krångla, nog för att de tog, men man var tvungen att trampa ner pedalen helt i botten och då blev det inte ens någon tvär inbromsning, läskigt!
Nåja, vi kom hem välbehållna och en ordentlig dusch senare (vilket inte uppskattades allt för mycket) hade vi en trevlig söndagskväll.


Haha det är helt knäppt vad smala katter blir när de är blöta! På bilden har de ändå torkat litegrann och återfått lite av sin yvighet, när de är helt nyduschade ser de mer ut som vandrande pinnar än kissemissar.

Helgen har varit fin. Igårkväll packade jag och Jens in fiskespöna i bilen och gav och oss iväg för att testa lyckan i en närliggande sjö som vi köpt fiskekort till. Vi hade ingen vidare fiskelycka, jag fick ingenting och Jens fick två gäddor som vi slängde tillbaka (vi har fått för oss att gäddor inte är goda att äta, speciellt när de är fiskade i en insjö, är det så? Jag har aldrig ätit gädda så jag vet inte). Jag hade hoppats på att dra upp en redig aborre som den sjön tydligen ska ha gott om, men icke icke. Hur som helst var det väldigt skönt och fridfullt att stå där. För mig är den bästa medicinen mot stress att få vara ute i naturen, helst så långt ut i skogen man kan komma.


Lilla gäddan som fick simma tillbaka ut i det fria.


Vi hade i alla fall tur med vädret.

Det är fredag, Jens har kommit hem från tyskelandet, vi har tacos i magen och sitter och myser i soffan framför hockeymatchen. Eller ja, jag blippar mest runt på telefonen (vad gjorde man egentligen innan Smartphone-epoken?!) och tittar bara upp när det händer någonting spännande som ett snyggt mål eller en obarmhärtig tackling. Nyss fick Franzen en klubba uppkörd i ansiktet och lämnade blodiga spår över hela isen, det såg ut att göra ont.

Idag har jag varit på salongen och knegat. I vanliga fall brukar jag vara väldigt renlig och prydlig och kladdar sällan när jag applicerar färg. Nu har jag fläckar på båda armarna, en stor på byxbenet (som dessutom trängt igenom och lämnat avtryck på låret) och på kinden (?!), vad hände egentligen?

Jag har kommit underfund med att det faktiskt är roligt att laga mat, trots att det bara är till mig själv jag lagar nu när Jens är borta under veckodagarna.

Det finns så himla mycket fina kläder på jobbet (jag jobbar extra på en PR-byrå). Helst vill man bara plocka med sig alla dessa plagg hem och ömt förklara sin kärlek till dem, stryka över det mjuka tyget, hålla dem i famnen och sakta vagga dem till sömns... eller ja, något sånt...

Den här morgonen har varit lite bättre än de flesta andra mornar. Klockan ringde vid sju men jag struntade i att stressa upp, låg kvar och myste med katterna. Just morgonen är den tid på dygnet som de är som mest kelsjuka och då måste man ju ta tillfället i akt, det är så härligt att borra ner ansiktet i dunpälsen.

Diverse klagomål har framkommit. Jag har fått höra att jag är en usel bloggare. Well, tell me something that I dont know. Ett inlägg sisådär i halvåret kan man väl knappast kalla aktivt. Nåja fröken Lina Åsberg, eftersom du nu så gärna vill att jag skriver så ska du få dig inlägg då, tillägnat till dig och ingen annan dessutom, känn dig hedrad!