Jisses amalia vad trött jag är, vill helst krypa ner under täcket och sova i hundra år.

Dagen började med att jag vaknade kl 05.00, Sture (odjuret, nej just det, jag menar katten) väckte mig. Det är lugnt tänkte jag, för det är ju lördag, jag får sova huuur länge jag vill. Tji fick jag för det var ju bara fredag!

En timme senare ringde klockan, abrupt och skoningslöst. Jag jobbade från 08.00 till 17.00, utan någon lunch (slängde i mig lite mat framför jobbdatorn), för den som kan räkna blir det nio timmar, utan rast, visserligen inget monsterpass, men när man redan befinner sig i zoombieläge känns nio timmar som evigheternas evighet. Nåja, det är tur att jag gillar mitt jobb.

När jag kom hem var jag sur som en citron och ville helst sätta mig ner och lipa. Jag blir tjurig som ett barn när jag är trött och hungrig. Inte ens en promenad fick mig att piggna till vilket vanligtvis brukar vara det säkra kortet.

 

Sedan var ju tanken att jag, Jens, Sture och Asta skulle brumma bil upp till Hälsingeskogarna. Icke sa nicke sa flygplansgudarna och förstörde Jens plan som skulle ta honom till Svensk mark igen. Han har fortfarande inte kommit hem än. Vi kände att det inte riktigt var läge att sitta och köra 30 mil mitt i natten när båda är mer död än levande, så det får bli en helg nere i Estocolmo istället. Vilket känns fint det med.

Nu längtar jag efter min stackars beresta pojkvän, snart, snart kommer han hem.