Jag och Jens har varit hurtiga i helgen. Igår sprang vi backintervaller, all kraft vi hade upp för en backe brant som attan, gick/joggade ner och sedan direkt upp igen, det upprepade vi några gånger innan vi avslutade med 2 km jogging/löpning för att varva ner.

 

Idag har vi joggat 6,5 km i skogsterräng. Fysiskt tycker jag att det är jobbigare att springa i skogen, man måste länga och anpassa stegen över rötter, lyfta benen högre över stock och sten och hoppa över vattenpölar och leriga partier. Däremot tycker jag att det inte blir lika jobbigt psykiskt, just av den anledningen att man hela tiden måste fokusera på vart man sätter ner fötterna, man glömmer bort hur jobbigt det är för man har fullt upp med att inte snubbla, sedan är det oftast kurvigt och lummigt så man inte ser så långt framåt. Att springa efter en helt rak och lång väg, där man verkligen ser hur långt man faktiskt måste springa är så himla psykiskt jobbigt tycker jag.

 

Om två helger ska vi springa milen tillsammans, mitt första lilla delmål inom löpträningen. Jag vet att jag kommer klara det med hjälp av lite jävlaranamma, men just nu känns det långt då jag inte sprungit den sträckan sedan i våras.

 

Fina skor efter lerskogen.