Jag kom hem vid sju från jobbet och stack ut och sprang på en gång, det börjar verkligen bli mörkt om kvällarna nu, inte speciellt lovande när man är mörkrädd som mig.

Löpturen var till en början helt magisk, jag orkade ta i så mycket mer än vanligt och emellanåt sprang jag allt jag hade, och det var en sådan härlig känsla att faktiskt orka göra det! Visst var det jobbigt, men det var skönt att bli trött och jag ville bara mer och mer.

 

Dock fick det hela ett ganska abrupt slut efter tre kilometer och jag var tvungen att bryta, inte för att jag inte orkade fysiskt utan för att det började göra så j*kla ont! Benhinnorna sa stopp och jag fick halta hem.

Jag blir så ledsen för jag har nu kommit till en punkt där jag vill ut och springa, jag längtar efter att snöra på mig löparskorna och bara ge mig iväg. Jag har alltid hatat att springa, tyckt att det varit pest och pina och enbart gjort det för att jag varit tvungen. Men det är en annan grej nu och det är så frustrerande att två små löjliga benhinnor ska få stoppa mig när jag väl kommit igång.

Jag är ju envis som en åsna när jag väl bestämt mig för någonting och låter inte lite smärta stoppa mig, har jag ont då springer jag ändå tills det blir som idag, när det verkligen inte går längre. Jag inser ju att jag måste vila från löpningen tills det blir bättre och satsa på skonsammare träning som inte belastar benen på samma sätt även om det känns trist.

Nu ska jag smörja in mig med Voltaren och sen sova gott så jag orkar med morgondagen. Först ska jag jobba och sen rida, längtar efter att få sniffa häst!